Östra Ormsjö och Månsberg

Den förste nybyggaren som kom till Östra Ormsjö hette Elias Carlsson och kom från Fjällsjö, det var i mitten på 1750-talet. Elias och hans hustru Juliana byggde hus på den sk Kojbacktegen vid sjön strax nedanför nuvarande Jan-Erik Hultnérs. Elias och Juliana hade tre söner och två döttrar, från de äldsta sönerna Karl och Erik härstammar de flesta av Östra Ormsjös innevånare.
Israel Anton Israelsson (ogift) f. 1832 anses vara den förste innevånaren i Månsberg. Han bosatte sig uppe på backen ovanför Edvin Östmans. Bryggstugan på Hans-Göran Bjärstigs gård var ursprungligen Israel Antons.
Men dessförinnan hade samer varit bosatta vid de sk Vackerbackarna uppe på Rönnberget, och Rörströms-finnar hade funnits i Månsberg i slutet av 1700-talet.
Vägen genom byn, "gamla kyrkvägen", hade en annan sträckning än den nuvarande. Den gick närmare sjön, där de flesta gårdarna var belägna på den tiden. Den nya landsvägen som byggdes passerade Östra Ormsjö 1905, och asfalterades i mitten av 1960-talet.

Skolan

I 1842 års folkskolestadga hade påbjudits att minst en skola skulle finnas i varje församling. Under de första årtiondena ambullerade lärare mellan byarna, där skola som regel hölls hos bönderna.
Vindician Hultnér m fl ville att man skulle få ett skolhus i byn för att man skulle slippa hålla till i gårdarna. Bönderna påbörjade bygget men insåg snart, att de skulle få svårt att klara det själva och fordrade, att skoldistriktet skulle lämna bidrag till uppförandet.
Kyrkoherde Himmelstrand var skolstyrelsens ordförande vid denna tidpunkt och var motståndare till att ge byn bidrag. Vindi berättade senare för Agnar Granström att Himmelstrand sagt om det påbörjade skolbygget " om ni vill hugga det till "tvetar" eller använda det till skithus får ni göra som vi vill , men det blir inget bidrag till skolhus, så länge som jag är präst i Dorotea".
Byborna uppförde skolan själva. Det var i början på 1900-talet. Huset var beläget exakt där f.d Holger Bergqvists hus nu står. Det användes till i slutet av 1920-talet, då det auktionerades bort till Ingemar Persson i Ormsjö, som i sin tur sålde det till SCA. En ny skola uppfördes, och stod klar 1929.

Våren 1960 upphörde undervisningen i Östra Ormsjö. Skolan har sedan dess varit bostadshus.

Affären

Omkring år 1901-1902 fanns både affär och skola hos Israel Östman i Månsberg, han hade affären i ett rum under körbron.
År 1921 startade handlanden Ernst Sjöström i Ormsjö "filial" i Johan Otto Forssgrens bryggstuga. Nästa affärsinnehavare blev Alf Hulnér som hade affären i sin ladugårdskammare.
År 1930 startade Arnold Östman lanthandel som han så småningom sålde till Ragnar Joelsson från Tåsjö men köpte tillbaka år 1944. Arnold drev affären till 1969, när den på grund av byns befolkning måste läggas ner.

Posten

Från 1921 hade man postväska i byn - först hos Johan Otto Forssgren och därefter hos Hans Östman. Paket fick lösas ut i Ormsjö. Sedan fick man postombud - Algot Östman, Elida Östman och Ragnar Joelsson i nämnd ordning.1 oktober 1943 fick byn egen poststation, vilken först inrättades hos Ragnar Joelsson och sedan 1 juli 1944 övertogs av Berta Östman. Berta var föreståndare för poststationen fram till oktober 1979 när lantbrevbäring vidtog.

Telefonen

Östra Ormsjö fick sin första telefon omkring 1912. Den stationerades hos Johan Otto Forssgrens och utgjordes av en apparat med genomgående nummer med sk omkastare. Den första abonnenten blev Viktor Karlsson, som behövde telefonen för sin droskrörelse, det var omkring 1927. Omkring 1938 inmonterades en liten växel och senare en större för 40 abonnenter,den sköttes av Vera Forssgren. Antalet abonnenter ökade undan för undan till 25 á 30 som mest. Abonnemangsavgiften betalades av abonnenterna med 30 kr per år fram tills dess televerket förstatligades 1947. Från 1940-talet hölls telefonstationen öppen vardagar från kl 7.00 - 21.00 och sön- och helgdagar från kl 8.00 - 20.00 med stängningsuppehåll kl 10.00 - 13.00 och 16.00 - 18.00 dessa sistnämnda dagar. Det var ganska besvärligt många gånger i en sådan liten by, där endast några hade telefon och det inte fanns så många bilar att tillgå. Ibland blev det kallelse till telefon på någon person, som bodde upp till 2 kilometer från stationen, det kunde vara sena kvällen och väldigt kallt och man kunde betalat vad som helst för att slippa ge sig iväg. Ett sådant "bud", som det kallades , fick man 1 kr i betalning för.

Kl 6.00 på morgonen den 20 oktober 1970 automatiserades telefonen i Dorotea.


Kina

Ett av de första dansställena inom Dorotea Socken uppfördes i Östra Ormsjö år 1924 och döptes till "Kina". Det byggdes ca 200 m upp efter Månsbergsvägen. Det blev en mycket populär samlingsplats, till den första dansen anlände 14 bilar och det blev en verklig glädjefest. Byborna hoppade och dansade i backarna runt omkring Kina och till och med rev mossa och kastade omkring i glädjeyran.
Bland dem spelemän som uppträtt där kan nämnas, riksspelemannen Jon Erik Öst och hans fru Anna, Andrew Walter, Jularbo, Bruno Hamberg, Helge Eriksson, Jack Gill, Ingvar Persson och Stefan Dahlén från Tåsjö-Lövvik, som spelade där när han var endast tretton år.
År 1933 reparerades Kina av frivillig arbetskraft.
Bland otaliga andra sammankomster kan nämnas den fest som hölls sommaren 1952. Fem personer i byn fyllde 50 år det året och hade en gemensam bjudning för hela byn. Födelsedagsbarnen var, Nikanor Modin, Sigurd Forssgren, Töger Tollofsén,Petter Olof Olofsson och Folke Lindberg. Det var ett kalas som man sent skulle glömma.
Men Kinas glanstid tog plötsligt slut. Våren 1958 revs denna populära samlingsplats. Det virke som gick att använda, auktionerades ut och köptes av Hembygdsförening.


Vältan

En man kallad Norsk-Andreas hade år 1890-1891 en skogsavverkning på Rönnberget. Han hade upp till tio hästar igång ibland. Timret var stort och tungsamt att arbeta med.Basvägen gick i sluttningen västerut från Månsberget genom "Odlä" och mellan Råbäcken och Viktorp ner till sjön. Andreas kom på idén att vältra timret rätt ner för berget, och därifrån köra det vidare ner till sjön. Platsen för denna timmervältring har därför fått namnet "Vältan".
Det är inte bara timmer som fallit ner för denna brant. Två hästar har omkommit där. Erik Johansson hade en liten "römärr" och skulle med den frakta hem en "törtall" från berget, men häst och lass föll nerför Vältan. Norsk-Andreas hade också en häst som med sitt lass for samma väg.
Vältan användes till 1941-42. Därefter kördes timret åter direkt österut eller västerut ned till sjön.
Vältan är idag ett populärt utflyktsmål sommartid, där finns en "gapakoja" och grillplats. Ett besök på Vältan ger en stor naturupplevelse och en härlig utsikt över delar av byn Östra Ormsjö och Ormsjön.

Fångstgropar

En av de vanligaste fornlämningarna i skogsmark är fångstgropen. I Östra Ormsjö finns ett fångstgropsystem bestående av 19 gropar, det återfinns mellan den brantaste delen av Månsberget och sjön. I länet finns 5000 kända. De har använts för fångst av älg och vildren.
I terrängen syns en fångstgrop tydligt som en oval grop i marken 0,5-1,5 m djup. Den uppskottade jorden ligger som en vall runt kanten. Ofta finns flera fångstgropar i rad, och de spärrar då av ett viktigt viltstråk.
Groparna täcktes över och maskerades. En stängsling styrde älgen mot gropen. Vintertid hjälpte snön till med att dölja gropen. De längsta gropsystemen är flera kilometer långa.
Fångstmetoden förbjöds i lag 1864 och hade dessförinnan använts i över 7000 år, vilket visar vilken användbar och effektiv metod fångstgropsjakten var. I dag är det en av de få fornlämningstyper som kan berätta för oss om jaktens betydelse under forna tider.
Fångstgropar och deras miljö är skyddade enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. Storleken på det fornlämningsområde runt fångstgroparna som är lagskyddat varierar efter vad som krävs för att bevara dem och deras miljö.
Avverkning vid fångstgropar kan ske om groparna med omgivande vall ej skadas. För markberedning och plantering inom fornlämningsområdet krävs länstyrelsens tillstånd. Vanligtvis tillåts lättare markberedning nära, men ej mellan groparna. Plantering tillåts ej på vallarna och intill 10 meter från dem.

Den första bion i Östra Ormsjö


Nån gång i början av trettio-talet var jag med om den första bio föreställningen i Östra Ormsjö. Och kanske den enda.
Janne Bergströms och Granströms pojka hade monterat en cykeldynamo på bakhulet på en cykel. Genom att dra på tramporna fick de en lampa att lysa i en bio apparat. "Laterna Magica" kallade Ingmar Bergman den. Men det här var före Ingmar Bergman. Apparaten måste dras för hand, med passande hastighet. Bio föreställningen ägde rum i Janne Bergströms vedbod vid Barnäs bäcken. Inträde 5 öre.
Vad filmen handlade om? Ingen aning. Jag var så imponerad av att montera en dynamo på bakhjulet och kunde dra en upp- och nervänd cykeltrampa så att det lyste. Normalt satt dynamon på framhjulet och det lyste bara då man cyklade.
1942 fick vi el i Östra Ormsjö strax före jul, men det blev avbrott på grund av den stränga kylan. Ledningen drog ihop sig i kylan, så att den slutligen gick av.
Ingen fara, vi hade vedspis och karbidlampa kvar, så vi klarade oss.
Tänk ännu en jul med levande ljus.
Sven Lindberg, född på tjugotalet.



Sågen i Östra Ormsjö

Enligt protokoll från styrelsemöte med Dorotea träförening upa den 13 augusti 1933, beslöts att av h.äg. Sigurd Forssgren i Östra Ormsjö inköpa ett jordområde om 20.000 kvm till ett pris av trehundra/300 kronor för såganläggning där. Uppdrogs åt herr Näsström att i samråd med besiktningsmannen Erik Wikström besiktiga en lokomobil, som erbjudits till salu av landsfiskal Åsander i Bispgården för 900 kronor, samt därav lämna redogörelse. Befinnes densamma bra, skulle den inköpas för att begagnas vid sågen i Östra Ormsjö.
300 kronor 1933 motsvarar i dag ungefär 9300 kronor.
Lokomobil: Flyttbar ångmaskin från vilken man tog kraft från svänghjulet, oftast med planrem.
Jag var 6 år då sågen byggdes 1934. vad jag skriver är enbart det jag minns från den tiden.
Ångmaskinen måste ha dragits på sina fyra hjul från Bispgården till Östra Ormsjö, en sträcka på 20 mil.
Den hade två svänghjul med två dubbelverkande cylindrar, en ångvissla, en hastighetsregulator och säkerhetsventil. Längst ned en ångpanna med eldstad. Den kunde ge 30 - 50 hästkrafter. Ganska lågt varvtal, eftersom svänghjulen var stora. Jag tyckte den var två meter i diameter. Hjulen på den axel de drev med en flatrem var mindre än en halv meter. Axeln som den drev gick alltså fyra gånger fortare.
Först byggdes ett fundament för ångmaskinen. Därefter gjöts i betong väggar och tak, med maskinen på plats. Bredvid byggdes såghuset med endast handverktyg, hammare, såg, hovtång, allt för hand.
Men vad jag minns skedde ingen olycka under bygget.
Genom hela såghuset och maskinhuset gick en axel, som drevs av ångmaskinen som i sin tur drev sågklingor och annan utrustning i såghuset.
Då fanns ingen skylt: "Förbjudet för barn. Föräldra ansvar osv". Överhuvud taget såg jag ingen skylt med varning eller instruktion på hela anläggningen.Sunt förnuft gällde.
Sågtimret kom dels från branden i Granliden sommaren 1933.
Vid en skogsbrand måste man hugga breda brandgator för att hindra elden från att fortplanta sig från topp till topp, toppeld. Virket från dessa brandgator var helt intakt och kunde användas till sågtimmer och massaved. Skog från själva branden var i regel brandskadat och allt kunde inte användas.
Med lastbil kördes sågtimret till sågen och lastades av så att stockarna kunde rullas till sågbänken.
Vägen ned till sågen hade då en östligare sträckning från nuvarande Hembygdsgård rakt ned till sjön efter diket. Halvvägs ned till sjön korsades den gamla kyrkstigen.
En del sågtimmer kom sjövägen dels från flottningslederna till Ormsjön, dels från det som körts med häst direkt till sjön.
Timret samlades i timmernot, som bogserades fram till sågviken. Noten fästes vid stranden och längst ut i viken i en så kallad diktalb, dvs en stock som i ena änden försetts med en sänksten, och i den andra änden som flöt upp fästes timmernoten. Diktalber fanns efter hela sjön från Långseleån till Ormsjöforsen för att fästa lina med vilken noten drogs till Ormsjöforsen med hjälp av spel på båten.
Tidigare drogs linan med spel på en flotte. Endast större flottningsleder hade så stora båtar att noten kunde dras direkt med båtens propeller.
Alla socknens flottningsleder utom den från Djupån (mellan Lappland och Jämtland/Ångermanland) mynnade ut i Ormsjön.
Efter Fjällsjöälven och Faxälven hamnade timret slutligen i Ångermanälven där flottningen upphörde 1983.
Från timmernoten i sågviken släpades timret i bunt om 5 stockar till sågen.
Med ångvisslan signalerade maskinisten början och slutet av arbetet. Den hördes över hela byn och var en viktig signal att rätta klockan efter. Genom att på detta sätt få rätt tid kunde vi sätta på radion just då nyheterna började.
Vi måste spara på batteri, dels för glödströmmen som gick på batteri som kunde laddas upp som ett bilbatteri.
Det var vi ungars uppgift att cykla till Västra Ormsjö till Sellberg, som hade varit i Amerika och kunde ladda batteri.Det andra batteriet för anodström var som ett stort ficklamsbatteri och var väldigt dyrt. Då vi fick ström 1942 kunde vi ha radion på längre stunder.
Sågspån från de tre sågklingorna blåstes ut intill maskinhuset. Med spjäll kunde maskinisten få sågspånet att gå direkt till ångpannan. I övrigt eldades pannan med bakved. Detta innebar att sågen var helt självförsörjande på energi.
Avfallet från sågtimret kunde användas till driften! 100% verkningsgrad. Enklare än solceller!
Dessutom kunde alla i byn hämta bakved för bränsle och sågspån till isolering.
På helgerna kunde vi barn leka på hela området och även i såghus och maskinrum. Att springa på timret i timmernotan var en rolig sport. Vem klarade sig längst utan att ramla i. Men jag kan inte påminna mig om något ofog eller olycka. Jag har inget minne av någon olycka bland de som arbetade bland sågklingor, roterande hjul, drivremmar, rullande stockar och stora brädhögar.
Hela omgivningen bestod av brandfarligt material och med en skorsten i mitten. Jag minns inte att jag såg någon brandutrustning, t ex vanliga hinkar att bilda en vattenkedja direkt från sjön vid eventuell brand, men icke, men inget hände.
Tänk dagens skyltar, skyddsutrustning och varningar. Och förbjudet för barn!
Vid varje uppehåll i sågningen tog sågaren fram den största fil jag någonsin sett och filade sågklingan. Detta innebar att han fick kortare rast än de övriga.
Fick han högre timpenning?
Sågen var i drift under hela trettiotalet men avtog mer och mer. Inför sjöhöjningen som började i slutet av fyrtiotalet revs sågen, endast baracken blev kvar och används fortfarande som fritidshus. I samband med detta drogs en ny väg med nuvarande sträckning väster om den gamla. Marken ägs nu av Ångemanälvens Vattenreglering. Baracken ligger på egen tomt.

Sven Lindberg